Kan faktiskt inte komma på ett endaste bra sak med att Marley har fått gips på sitt lilla ben. Såklart inte tänker ni. Men jag menar det sägs ju att man alltid ska tänka positivt trots motgång,och att det kommer något gott av det onda. Bl.a. Bl.a. Efter sol kommer regn!
Men just nu känns det jäkligt oklart.
En sak som är lite trevligt är att alla man går förbi på gator och torg mer vänligt,eller snarare med medlidande men ändå. Vissa stannar och vill prata. Känns osvenskt. Men jag gillar det som tusan ska jag säga er. För då går mina funderingar som detta, varför ler vi inte mer mot varandra?! En som liten gest som ger och gör så mycket.
</aTänk bara på grannar. Hur svårt är det inte att le och säga "hejhej"?! Inte så jätte faktiskt. Dagen börjar så mycket trevligare, eller slutar för den delen.
Tjejen i kassan. Kan inte hon slänga iväg ett varmt leende när hon lämnar tillbaka växeln och kvittot?!
Busschauffören, farbrorn jämte dig på bussen, konstapeln och alla ni andra vi kan väl le…?
Jag är absolut inte bättre alla dagar i veckan. Ibland är jag sur som ättika och vill att hela världen ska flyga och fara.
Säger till mina barn att man alltid ska säga hej och försöka vara glad. Så
Glad man bara kan en regnig dag.
Nu när Marley gullrumpan ligger i vagnen gipsad och vi går runt typ hela Solna för hon absolut inte vill vara hemma så ler vi och säger hej till alla.
"Hejhej till tjejen på gatan" "hejhej hunden" "hejhej cykeln".
Så jobbar vi nu vartfall. Vi får se hur länge vi orkar vara solstrålar. Men det känns bättre. Mycket bättre. Enklare.
Så le lite mina vänner…
