Ja, jag vet att det heter så flott som förskola med det går jag inte med på. Det låter alldeles för stort. Går inte försig. Dagis passar mig mycket bättre i smaken.
Jag kommer ihåg hur jag fullständigt älskade att gå på dagis. Det var mitt bästa. Kuddrummet, målarsalen, gården, blåbärssoppa och de torra skorporna. Allt föll mig så förträffligt i smaken. Trots det att jag grät stora krokodiltårar vid lämning och stod vid fönstret helt förtvivlad och kände mig övergiven. De känslorna gick väldigt snabbt över. Såfort fröknarna tog fram en pärlplatta torkade tårarna rekordsnabbt.
För ni kan inte förstå att det var det bästa jag visste att lägga pärlplattor.
Tänk vad tiden kan förändra en.
Jaja, från dåtid till nutid. Marley och Mingus första dag på dagis var i förrgår. Jag tror faktist dem längtat. Massor. Jag har också längtat. För några timmar skulle jag få känna mig vuxen och göra viktiga saker. Hinna göra saker. Hinna andas.
När jag några timmar senare möts av min dotter springandes med sitt gipsade ben och typ gipset ringlar sig som en skallerorm efter henne. Fattar jag att jag måste tänka om.
Dagen därpå tillbringades på Astrid. Fick gipsa om benet. Sen körde vi skönt söderhäng med kusin och min vän lina.
Marley och Stella. Kusinerna. Den onde och gode.
Jag bar Marley runt söder. Asjobbigt. Men det är bara att tänka positivt. Muskler. Jag kommer att bli fett stark. I ena armen. Men vad fan.
Nu får min prinsessa vara hos farmor på dagarna. Några timmar så jag kan jobba. Vet inte riktigt hur vi hade klarat oss utan farmor Gertrude?!
Oklart. Väldigt oklart.
Men två veckor går snabbt och då ska vi bada för kung och fosterland. Eller hur mammas galning?!?!