Varannan skitvecka som jag brukar kalla det. Fan vad jag har mått skit av den situation i mitt liv som jag måste fått infinna mig i för allas skull. Men framförallt för mig själv.
När Mingus var 1.5år så separerade jag och Mingus pappa. Inte ens i min vildaste fantasi insåg jag att man inte enbart separerade från sin partner utan också från sitt kött och blod. En tanke och känsla man aldrig kan förutse eller förstå.
Varje överlämnings dag var ett helvete. Ett helvete som redan började kvällen innan. En olustig känsla infan sig i min kropp och ett fruktansvärt tryck över bröstet. Natten var lång och mornarna var kaotiska. Ångesten hade börjat.
Separationen på dagis var som en mardröm. Mingus grät och jag försökte hålla tårarna borta och vara en stark människa inför min son. Ibland lyckades jag hålla dom stora krokodiltårarna kvar i tårkanalerna, men ibland brast det. Oftast.
Jag är ingen övermänniska. Långt ifrån. När det kommer till mina barn som jag burit i niomånader under mitt hjärta är tårarna inte hanterbara eller något man kan kontrollera.
När den vidriga separationen var över sprang jag ut på gården och tårarna sprutade som vattenslangar mott ett brinnande hus. Jag hulkade och skakade.
Kommer starkt ihåg hur en fröken kramade om mig och sa ”Tilde,Mingus har det bra här vi tar hand om honom”… Jag ville aldrig att hon skulle släppa taget om mig samtidigt som jag undrade vem som skulle ta hand om mig…
Under den första tiden efter separation (mellan mig och Mingus pappa) låg jag ihopkurad i Mingus säng och tyckte synd om mig själv. Vilket man faktiskt får göra. En olidlig tid i sitt liv. Alla som varit där vet.
Efter en jobbig tid så bestämde jag mig för att skärpa mig. Att ligga och snusa i hans rum en hel hel vecka gjorde ingen gott.
Jag skulle försöka återvända till mitt gamla jag. Tilde-tjejen som
Var glad,stark och lycklig.
Vägen dit var lång men jag är på en bra plats nu. Kommer aldrig nånsin älska att lämna ifrån mig min son till hans pappa men det är ju MIN egotripp. Jag vill ju ha Mingus nära mig i varje andetag men det vill ju hans pappa också,givetvis Mingus med. En pappa är så oerhört viktigt i sitt liv.
Idag är Mingus 6år. Jag kan ringa Mingus när jag får abstinens,jag kan t.o.m få låna Mingus lite från hans pappa-vecka. Jag pratar med Mingus pappa nästan varje dag för att inte missa för mycket av hans liv då jag inte har honom.
Vi har varit vuxna och krigare i en svår tid i våra liv,vi har verkligen kämpat för den fina relation vi har idag. Det gör allt mycket lättare. Saknaden,längtan och Alltannat blir så mycket mer hanterbara. Men jag vet att det är så svårt inget jag ens vill gå in i,för jag vet det. Jag är ett skilsmässobarn som heter duga.
Jag vet att när Mingus tappat sin första tand på Mangevecka så vet jag att jag får vara en del av det ändå. Jag är den första dom ringer. En obeskrivbar känsla.
Som sagt alla som har gått igenom detta vet. Så har ni en vän som går igenom detta så stötta,går du själv igenom be om stöd och hjälp,eller en axel att gråta mot.
En sak lovar jag det blir lättare. Jag älskar det inte men jag hatar det inte längre…
Mingus undrade för en tid sen om jag saknade honom när han är hos sin pappa, herregud så jag dör- var mitt svar.
Men du är alltid i mitt hjärta
Och jag är alltid i ditt hjärta.
Det tänker jag och Mingus på när saknade blir stor.
Älskade underbar Mingus,älskar dig mer än allt ”älsk” i världen…
Åh Tilde så fint skrivet jag får tårar i ögonen!! Det är precis så mycket man älskar sitt barn!! Jag blir lite ledsen då jag läser oxå för min sons pappa vill inte vara i min sons liv överhuvudtaget
Åh vad tråkigt och tragiskt. Att man vill gå miste om det mest fantastiska i livet. Tur att din son har dig som älskar han dubbelt upp då…. Kram
Oh så vackert och kärleksfullt skrivet, Tilde! Ögonen blev våta här mitt i nattamningen med älsklingen i min famn.. Kan bara försöka föreställa mig hur smärtsamt det vore att inte få vakna med henne nära mig varje vecka… Kram på dig..
Tack snälla! Vad mysigt det lät med nattamning.. Kramar från mig❤️