Imorgon börjar värdens mest underbara unge i skolan. Rättare sagt 6års eller nollan. Jag förstår inte vad som hände med åren.
För snart 6år sen fick jag en pojke på 4kilo lagd på min mage och jag fullständigt stortjöt. Grät för att mitt illamående var äntligen över, grät för att den oförklarliga smärtan var över men framförallt för att det log det mest ljuvliga på mina bröst och gallskrek.
Allt som hände därefter var mycket omtumlade och svårt att beskriva med ord. Att jag skulle ta hem en bebis från sjukhuset som nu alltid skulle vara vid min sida, men allra mest i mitt hjärta och tankar konstant. Från och med den sekunden skulle jag alltid få känna villkorslös kärlek och en oro över att något skulle hända. Men vilken fantastiskt känsla. Min stora kärlek.
Sexårs kärlek. Jag är så stolt över att få vara Mingus mamma.
Jag kommer att gråta lika mycket imorgon som jag grät för 6år sen. Herregud min lilla pojke ska börja i skolan. Jag är skitnervös! Mingus sover. Undra om jag kommer att kunna somna eller om jag kommer ha tusen förväntansfulla fjärilar i magen. Förmodligen!
Nu ska jag packa ner Mingus första gjorda hemläxa,lägga fram hans nyinköpta första-dagen-kläder och dricka en kopp harmoniskt te.
Vada i kamomill och ta ett bad.
Jag börjar så vartfall…
